| Summary: | Abstract Studien är en fallstudie på en medelstor skola i en medelklass stadsdel i Göteborgs kommun. Genom att genomföra intervjuer med sju lärare och rektor samt enkäter till 54 elever i årskurs 9, hoppades jag kunna få en bild av hur lärare, i den svenska kommunala skola jag har undersökt, resonerar kring sin undervisning om de nationella minoriteterna. I och med den nya Läroplanen, Lgr11, så ställs högre krav på undervisningen om de fem nationella minoriteterna och deras språkundervisning. De berörda grupperna är samer, judar, romer, sverigefinnar och tornedalingar och deras språk är samiska, jiddisch, romani chib, finska och meänkieli. Underlaget är alldeles för litet för att generalisera resultaten men studien visar att få lärare undervisar om de nationella minoriteterna och att de lärare som gjorde det själva hade erfarenhet av eller ursprung i de nationella minoriteterna. Detta ursprung eller den minoritet som erfarenheten berörde var också den minoritet den läraren undervisar om. Judarna var den grupp som det undervisades om, men då inte i ett svenskt historiskt perspektiv utan då främst i samband med andra världskriget och judeförföljelsen. Eleverna visade sig till största del bara ha kännedom om judar, även några kände till samer och judar, någon enstaka kände till sverigefinnar men tornedalingar var så gott som okända. Lärarna är osäkra på hur och när nationella minoriteter i så fall skall tas upp i undervisningen, vilken årskurs och i vilket ämne. Det visar sig inte heller finnas en lokal läroplan som behandlar de nationella minoriteterna. Inte heller de läroböckerna som lärarna använder sig utav innefattar de nationella minoriteterna. Slutligen kan konstateras att majoriteten av lärarna ansåg det vara viktigt att följa den nya Läroplanen och därmed undervisa om de nationella minoriteterna. De anser det är viktigt att alla minoriteter lyfts upp i undervisningen och att man arbetar systematiskt i skolan för en ökad tolerans för alla människor i samhället.
|
|---|