| Summary: | Pojkars och flickors skilda beteende har visat sig leda till olika måluppfyllelse av kunskapskraven i läroplanen. Pojkars studieresultat är lägre än flickors i både nationella och internationella studier. Varför pojkarna inte når läroplanens kunskapskrav i samma utsträckning som flickor är en tvistefråga. Pojkars genusskapande, skolans utformning och pojkars attityder till skolarbete är några av förklaringarna till pojkars studieresultat. Syftet med denna studie är att undersöka om lärare på en gymnasieskola i norra Sverige anser att pojkar på skolan de arbetar på har ett större behov av specialpedagogiskt stöd jämfört med flickor på skolan samt om lärarna förklarar det specialpedagogiska stödbehovet genom det tal och beteende pojkar uppvisar i klassrummet. Studien har ett vetenskapsteoretiskt perspektiv med ett hermeneutiskt angreppsätt där intervju- och teoristudier, samt jämförelser dem emellan, varit den metod som tillämpats. Av de lärare som intervjuats har fyra varit för specialpedagogiska insatser då de ansett att utåtagerande beteende är ett symptom på bland annat koncentrationssvårigheter där ett specialpedagogiskt behov föreligger. Två lärare anser inte att pojkarnas utåtagerande beteende är något som en specialpedagog behöver lösa. Slutsatsen av studien är att fyra av sex lärare tycker sig se ett samband mellan pojkars tal och beteende och ett specialpedagogiskt behov, och inte som ett uttryck för ett genusskapande beteende.
|
|---|