| Summary: | Den arktiska ögruppen Svalbard har fram till första världskriget betraktats som terra nullius, ingenmansland. Nationer från hela Europa har i århundraden bedrivit olika ekonomiska verksamheter i området, bl a fiske och gruvdrift. Genom en traktat från 1920, den s k Svalbardtraktaten, erkändes Norges suveränitet över Svalbard samtidigt som lika rätt att bedriva ekonomisk verksamhet på land och territorialhav kvarstod för andra fördragsslutande nationer. Sedan traktaten skrevs under har havsrätten genomgått stora förändringar, bl a har den ekonomiska zonen och kontinentalsockeln introducerats som juridiska begrepp. I kraft av sin suveränitet har Norge utvidgat sitt territorialhav till 12 sjömil, inrättat en 200 sjömil bred fiskevärnzon (istället för ekonomisk zon) och tagit besittning av kontinentalsockeln. Idag står de fördragsslutande parterna inför ett tolkningsproblem. Norge hävdar att de lika ekonomiska rättigheterna som tillfaller de fördragsslutande parterna inte gäller utanför territorialhavet, medan andra stater hävdar motsatsen. Uppsatsen behandlar argument för båda ståndpunkter och kommer till slutsatsen att de fördragsslutande parternas rättigheter ska tillämpas på kontinentalsockeln och fiskevärnzonen.
|
|---|