| Summary: | Sammanfattning: Torvhorisonter med stora mängder subfossila stubbar och rötter av tall (Pinus sylvestris) förekommer ofta i nordeuropeiska torvmossar. De visar att mossarna varit tallbevuxna under delar av Holocen. Det antas att perioder med relativt låg mossefuktighet har förstärkt etableringen av dessa mossetallar och att hydrologiska förändringar har påverkat tillväxt och degeneration hos tallarna. De hydrologiska förhållandena på Stass Mosse, centrala Skåne, under en period av tallväxt undersöktes med hjälp av torvstratigrafi, makrofossilanalys, humifieringsanalys, organisk bulkdensitet och glödförlust. Syftet var att koppla tallarnas etablering, tillväxt och degeneration till fuktighetsförändringar vid mosseytan. Torvstratigrafin visar att den nuvarande mossen ursprungligen var en sjö som först utvecklades till ett beskogat kärr och senare till en ombrotrof och Sphagnum-dominerad mosse någon gång mellan 6000 och 5000 cal BP. Subfossila rester av tall (periderm och mykorrhizarötter) identifierades under makrofossilanalys av ett valt intervall som C14-daterats till 6000-3300 cal BP och de visade ökad förekomst mellan 5000 och 3900 cal BP. Dessa fynd överensstämmer med de subfossila tallstubbarna som daterats till att ha levt under perioden 4215-3779 ± 105 cal BP. Humifieringsgraden visade tre distinkta förändringar till ökad fuktighet på mossen vid 5200 cal BP, runt 4600 cal BP och 4100 cal BP och snabba svängningar i fuktighet från och med 3900 cal BP. De instabila hydrologiska förhållandena tros ha påverkat tallpopulationen negativt i form av reducerad tillväxt och så småningom utdöende. Tidpunkterna för ökad fuktighet runt 4600 cal BP och 4100 cal BP är jämförbara med liknande förändringar i flera andra paleohydrologiska studier i regionen, vilket antyder en regional klimatpåverkan. Den undersökta tallperioden sammanfaller med en övergång till ett fuktigare och kallare klimat i den nordatlantiska regionen omkring 5000-4000 cal BP, kallad Neoglaciationen, som tros ha orsakats av förändringar i oceaniska- och atmosfäriska cirkulationsmönster. Abstract: Peat horizons with numerous subfossil stumps and roots of Scots pine (Pinus sylvestris), frequently occurring in northern European peat bogs, are reveling periods with considerable pine growth on the bogs during the Holocene. It is assumed that periods with relatively low bog surface wetness (BSW) have enhanced establishment of bog-pines in the past and that hydrological changes have influenced the growth and degeneration of these pines. The hydrological conditions during a Holocene bog-pine period at the raised bog Stass Mosse in southern Sweden were investigated using peat stratigraphy, macrofossil analysis, humification analysis, organic bulk density and loss on ignition. The aim was to connect Scots pine (Pinus sylvestris) establishment, growth and degeneration to changes in bog surface wetness (BSW). Peat stratigraphical data show that Stass Mosse initially was a lake that first developed by terrestrialisation to a forested fen and later became an ombrotrophic Sphagnum dominated bog sometime between 6000 and 5000 cal BP. Pine remains (periderm and mycorrhizal roots) were identified during the macrofossil analysis of a selected focus interval radiocarbon dated to 6000-3300 cal BP, with increased occurrence between 5000 and 3900 cal BP. These findings are consistent with existing information showing that the subfossil pine stumps lived during the period 4215-3779 ± 105 cal BP. The humification records and stratigraphies reflect three distinct shifts to wetter conditions at 5200 cal BP, around 4600 cal BP and 4100 cal BP, followed by rapid fluctuations in BSW beginning after 3900 cal BP. These unstable hydrological conditions are thought to have affected the bog-pine population negatively in form of reduced growth and eventual die off. The timing of the wet-shifts around 4600 cal BP and 4100 cal BP is comparable to similar shifts found in several other palaeohydrological studies in the region, which implies regional climatic influence. The investigated bog-pine period coincides with the onset of a transition to a wetter and colder climate in the North Atlantic region termed the Neoglacial around 5000-4000 cal BP, believed to be caused by changes in oceanic and atmospheric circulation patterns.
|
|---|