| Summary: | I Skuremåla, Blekinge har litostratigrafiska studier utförts av en platåformad grus- och sandavlagring. Skuremåla-avlagringen har tidigare beskrivits som ett delta med en överyta på 55 m ö h. Syftet med arbetet är att tolka vad för sorts ”delta” Skuremåla-avlagringen utgör samt depositionsmiljön för sedimenten i fråga. I denna studie har området undersökts genom jordartskartering samt genom skruvborrningar längs en profil över Skuremåla- avlagringen, vilka tillsammans med en tidigare undersökning bildar underlag för upprättandet av en stratigrafi över området. Stratigrafin har jämförts och tolkats utifrån en modell över förhållanden mellan olika litostratigrafiska enheter i Blekinge. De två borrprofilerna som skruvborrningarna gav upphov till är placerade i områdets östra respektive västra del. Resultaten visar på en lagerföljd som kan indelas i sex stratigrafiska lagerenheter enligt följande: (1) undre grus och sand, (2) proximalvarviga sediment, (3) distalvarviga sediment, (4) silt, (5) övre grus och sand samt (6) organiska sediment. Utifrån stratigrafiska förhållanden samt lagerenheternas mäktighet, utbredning och sammansättning har Skuremåla-avlagringen tolkats som ett så kallat randfält. Randfältet byggdes upp nära högsta kustlinjen i samband med deglaciationen i Blekinge med en isrand som kalvade i Baltiska Issjön. Inlandsisen dränerades subglacialt genom smältvattentunnlar vilka transporterade smältvatten och sediment ut till tunnelmynningen och därmed ut till Baltiska Issjön. I samband med att smältvatten och sediment lämnade smältvattentunneln avtog energinivån dramatiskt och material deponerades lobformat utanför tunnelmynning. Efter inlandsisens reträtt norrut följde sedimentation av årsvarviga sediment, först proximalvarviga sediment med mäktiga sommarbäddar mellan vinterns lerskikt, och därefter som distalvarviga sediment med successivt allt tunnare sommarskikt. Högsta kustlinjen utformades vid en regional nivå på 65 m ö h. Då landhöjningen var snabbare än havsytehöjningen följde en negativ strandförskjutningen och områdets höjdpartier kom successivt att stiga upp ovanför vatten ytan. I samband med strandlinjens passerande av Skuremåla-avlagringen avsattes svallsediment som den sista stratigrafiska enheten i Baltiska Issjön. A lithostragraphic study has been performed of a plateau-shaped sand and gravel deposit at Skuremåla in Blekinge, SE Sweden. The Skuremåla deposit has earlier been described as a delta with an upper surface 55 m a.s.l. The purpose of this study is to re-evaluate this interpretation, i.e. is the Skuremåla deposits a delta or possibly another type of formation. Furthermore, the investigation aims at a more comprehensive palaeoenvironment reconstruction. This study has been performed as mapping of the area and there after auger drilling and sediment logging along a profile across the Skuremåla deposit. Together with earlier investigations this constitutes the basis for establishing a stratigraphy over the Skuremåla deposit. Based on two profiles one located in the eastern side and the other in the western side of the area, it can be concluded that the deposits can be divided into six stratigraphic units as follows: (1) lower gravels and sands, (2) proximal varved sediments, (3) distal varved sediments, (4) silt, (5) upper gravel and sands and, (6) organic sediments. On the basis of the sediment composition and stratigraphic relations in vertical and lateral directions, the Skuremåla deposit has been interpreted as a subaqueous fan. The subaqueous fan was built up during the deglaciation of Blekinge at a position close to the highest shoreline. The ice sheet had then a calving ice-margin the Baltic Ice Lake, but here at a quite shallow depths. The ice was predominantly drained in subglacial meltwater tunnels, transporting meltwater and sediments into the Baltic Ice Lake. When meltwater and sediment left the tunnel the energy level decreased dramatically and the coarser sediment load was deposited lob-shaped outside the ice tunnel mouth, whereas more fine-grained sediments were transported both in overflows and in density current underflow further away from the meltwater tunnel. When the ice sheet retreated further north, sedimentation commenced as first proximally-deposited varved sediment with thick sommer beds, and later as distally-deposited varved sediments with gradually thinner summer beds. The highest shoreline was regionally developed at ca 65 m a.s.l i.e the highest position reached by the Baltic Ice Lake. At deglaciation the isostatic rise was faster than the eustatic rise. This resulted in a negative shoreline displacement and higher parts of the area were gradually raised above the sea level and beach sediment where deposited as the Baltic Ice Lake component of the Skuremåla deposit.
|
|---|