| Summary: | Populärvetenskaplig sammanfattning: Då den senaste landisen smälte av från Skåne skapades komplicerade landformer som gör det mycket svårt att tolka isens rörelser. Sedan mitten av 1800-talet har forskningen pågått för att finna lösningen på dessa. Huvudsakligen har former som skapats direkt av landisen studerats. Resultatet av forskningen har visat att isen drog sig tillbaka mot norr och nordost i norra och centrala Skåne. Samtidigt berördes södra Skåne och Danmark av isframstötar från en baltisk isström från söder- och sydost. I denna studie har ett område i sydöstra Skåne analyserats för att återskapa bildningssätten för de former som isens smältvatten skapat. För att få en bra överblick över dräneringsmönstret i sydöstra Skåne, gjordes en karta som visar områdets landformer, en s k geomorfologisk karta. Denna framställdes genom att studera flygbilder och visar positiva och negativa smältvattenformer. För att urskilja även de strukturer som inte är skapade av smältvatten och därmed få en komplett bild av landskapet, framställdes reliefkartor. Detta gör det lättare att sätta in de studerade formerna i ett större sammanhang. För att ytterligare underlätta tolkningarna och analyserna för formerna klassificerades dessa i olika kategorier som baserades på deras form och utseende. För att komplettera de kartor som framställts gjordes sedimentologiska undersökningar i två av områdets åsformationer, Kåsebergaåsen och Hörupsåsen. Dessa innefattar dels fältundersökningar, dels laboratorieundersökningar. De negativa, erosiva, formerna behandlas som ett större, sammanhängande system, med två huvuddalstråk, Fyledalen och Ullstorpsdalen. Erosionen av dalarna har sannolikt skett under isen, och kopplas närmast till s k tunneldalar. Smältvattenformerna i området har bildats i samband med isavsmältning, men hur och i vilken riktning har tolkats på olika sätt. Vid avsmältningen är det uppenbart att området täcktes av dödis. Isälvsavlagringarna visar även på att det inte rör sig om en successivt tillbakadragande iskant, utan snarare på en utbredd, flack dödis. Både åsarnas och dalarnas längdsträckning pekar på att smältvattnet har rört sig från öst mot väst. Den baltiska is, som bildat backlandskapet i väster, har i vår tolkning inte direkt påverkat studieområdet, utan utgjort en begränsande faktor som hindrat smältvattnet att rinna västerut. De tidigare rekonstruktionerna beskriver det aktuella området som en gränszon mellan den avsmältande nordostisen och den aktiva baltiska isströmmen. Enligt vår uppfattning är det möjligt att det bågformiga mönstret av åsar och smältvattenkanaler har bildats i övergångsområdet mellan långsammare gående inlandsis i norr, samtidigt som baltisk is strömmade västerut, d v s under inverkan av båda isrörelserna. Weichselisens avsmältningsskede i Skåne var mycket komplicerat, vilket har föranlett en stundtals svårtolkad glacialmorfologi. I de norra och centrala delarna av Skåne retirerade isen mot norr och nordost, samtidigt som södra Skåne och Danmark berördes av lobformade isframstötar från en baltisk isström från söder- och sydost. Sedan länge har forskning pågått för att finna lösningen på isens rörelsemönster under deglaciationen, emellertid har huvuddelen fokuserats på isräfflor, distribution av ledblock samt moräner. Ett område i sydöstra Skåne har, med hänsyn tagen till de ackumulativa och erosiva glacifluviala formerna, studerats och analyserats för att rekonstruera bildningssätten för de respektive formerna samt de avsmältningsförhållanden som rådde i det aktuella området. Att nå fram till slutsatser om dessa, innebär att olika moment har behandlats under arbetets gång. En genomgång av Skånes deglacaitionshistoria samt hur smältvattnet i inlandsisen rör sig och verkar, utgör inledningen till själva studien. Dessutom beskrivs den allmänna bildningsmiljön för glacifluvialt utbildade ackumulations- och erosionsformer. Denna beskrivning används som underlag till den klassificering som utgör en del av arbetets resultat. För att få en bra överblick över sydöstra Skåne och dess dräneringsmönster, skapades en geomorfologisk karta med hjälp av fjärranalys. Kartan visar glacifluviala former med en positiv eller negativ relief. För att få en mer objektiv bild av landskapets struktur, skapades även reliefkartor. Härvid framträdde även de strukturer som inte var av glacifluvialt ursprung, vilket ger en mer komplett bild av landskapet och medför att det är lättare att sätta in de studerade formerna i ett större sammanhang. För att underlätta inför resonemanget om bildningsteorier för de glacifluviala formerna, klassificerades dessa i olika kategorier baserade på form och utseende. Inom ackumulationsformerna erhölls följande kategorier: stora, kontinuerliga åsformer; upphöjda platåområden; kulliga områden; mindre, flacka och oregelbundna ryggformer. Erosionsformerna delades in i kategorierna: stora huvuddalar; flacka, trågformade bidalar; branta, djupa bidalar samt spridda dalstråk. Sedimentologiska undersökningar utfördes i två av åsformationerna för att komplettera de kartor som framställts. Undersökningarna innefattar två delar, dels en fältarbetsdel, där skärningar loggas, dels en laborationsdel, där prover från skärningarna analyseras. I fält utfördes framför allt litofaciesklassifikation och paleoströmanalys, medan kornstorleksanalyser och bergartsanalyser skedde i laboratoriet. I Kåsebergaåsen studerades två skärningar, vilka korrelerades och sammanfördes. I de nedersta delarna av åsen finns ett stenigt grus avlagrat. Detta övergår, uppåt i åsen, successivt till allt finare material, med avbrott för lersedimentation med jämna mellanrum. De övre delarna utgörs av slamströmmar och flygsand. De skiftande fraktionerna i sedimenten talar för en cyklicitet i avsättningen, där strömhastigheten efter varje lerdepositionen åter ökat. En trolig teori för åsens bildning är att den nedre, grova delen avlagrats i en tunnel under en aktiv is, men att de övre, finkornigare delarna deponerats i en öppen kanal i stagnerad is. Diamikten i de allra översta delarna har troligen deponerats som slamströmmar, då den materialrika isen runt omkring smält av. Hörupsåsen är mindre än Kåsebergaåsen, men utgör ändå ett markant drag i landskapet. Åsen byggs upp av ett starkt vittrat, stenigt skiffergrus. Ovanpå detta återfinns en osorterad diamikt, innehållande klaster av fint material. Åsen har troligtvis avlagrats i en aktiv tunnel med höga strömhastigheter, som successivt har kollapsat och övergått till en öppen kanal i stagnerad is. Precis som hos Kåsebergaåsen härrör troligen det diamikta lagret från slamströmmar från den omgivande isen. Även de andra klassernas bildningsteorier diskuteras, där de upphöjda platåområdena, såsom Köpinge backar och Örup – Benestad fältet, troligen utgörs av ett iskontaktdelta – en kamesbildning – respektive en dalfyllnad, vilken saknar tecken på iskontakt. De kulliga områdena med tydliga dödisformer och iskontakter är karakteristiska för kamestopografi med avsättning på dödis eller mellan stora isblock. Vidare uppvisar de mindre, flacka oregelbundna ryggformerna ingen iskontakt och har troligvis bildats i en flack, supra- eller englacial depression i en spricka i isen, eller i dödismiljö. De erosiva formerna behandlas som ett större, sammanhängande, denritiskt system, med två huvuddalstråk, Fyledalen och Ullstorpsdalen. Flera teorier finns om hur Fyledalen bildats, men eftersom den skär genom unga glacifluviala avlagringar måste den vara yngre än dessa och formationen kopplas därmed till erosion under deglaciationen. Mellan Ullstorpsdalen och Örup – Benestad fältet finns ett tydligt samband och avlagringen sammankopplas med den smältvattenerosion som utbildat dalen. Uteroderingen av dalarna i området har sannolikt skett subglacialt, och kopplas morfologiskt närmast till s k tunneldalar. De enorma vattenmängder som krävts för att utforma dalarna kan härstamma dels från supraglacialt smältvatten, som produceras i betydande mängder vid en klimatförbättring, dels från jökulhlaups. Genom bergartsanalyserna kopplas isälvsavlagringarna till de skånska isströmmarna. Materialet utgörs till stor del av lokalt material, men även material från Östersjösänkan förekommer, särskilt i Kåsebergaåsens övre delar, som till skillnad från de undre delarna i samma ås och Hörupsåsen som består av huvudsakligen skiffer, domineras av urberg och kalksten. Denna materialzonering, med höga halter lokalt material i botten och längre transporterat material i de övre delarna, medför att relationen mellan isälvsmaterialets innehåll och nordostis respektive ungbaltisk is, inte är helt given. Paleoströmmätningarna tillsammans med materialproveniens pekar på en strömföring i åsarna huvudsakligen från öst till väst. De glacifluviala formerna i området har sannolikt bildats i samband med isavsmältning. Hur och i vilken riktning har emellertid tolkats på olika sätt (t ex Holmström 1904, Lagerlund 1987, Houmark-Nielsen & Kjær 2003, 2005 och Ringberg 1988, 2003). Vid deglaciationen är det dock uppenbart att området täcktes av dödis och isälvsavlagringarna visar på att det inte rör sig om en successivt retirerande iskant, utan snarare på en regionalt utbildad flack dödis. Både åsarnas och dalarnas längdsträckning pekar på en is med en tryckgradient i det subglaciala grundvattnet mot väster, vilket medför att isytan var högst i öster. Den baltiska is, som bildat backlandskapet i väster, har i vår tolkning inte direkt påverkat studieområdet, utan snarare utgjort en begränsande faktor som hindrat vidare dränering av smältvattensmassorna västerut. De flesta tidigare rekonstruktionerna anger att det aktuella området låg i gränszonen mellan den avsmältande nordostisen och den aktiva baltiska isströmmen och enligt vår uppfattning är det möjligt att det bågformiga mönstret av åsar och smältvattenkanaler har bildats i övergångsområdet mellan långsammare gående inlandsis i norr samtidigt som baltisk is strömmade västerut, d v s under inverkan av båda isrörelserna. The deglaciation of the Weichselian ice sheet was very complicated and the resulting landscape has been perplexing different researchers throughout the 20th century. In the northern parts of Scania, the ice sheet receded towards north and northeast, while a dynamic ice stream with fast flowing ice influenced southern Scania and Denmark. The earlier researchers have mainly focused on striae, the distribution of erratics and tills. An area in the southeast of Scania has been studied and analyzed, with respect to the glaciofluvial accumulative and erosive morphology, to be able to reconstruct the formation of the landscape and the environment of deglaciation in the studied area. To get at good sense of understanding, different kinds of reconstructions has been studied as well as the dynamics and melt water regime of glaciers and ice sheets. The general formation of glaciofluvial landforms, erosive and accumulative, is described. To get a general view of the study area, remote sensing produced a geomorphological map. The map illustrates the glaciofluvial landforms with positive and negative relief. A more objective and complete picture of the landscape is reached by combining the morphological map with a relief map, made in ArcGIS (ESRI, California, USA). The glaciofluvial landforms, found in the study area, were classified based on shape and appearance. Sedimentological investigations were made in two of the eskers, which dominate the southern part of the study area. A probable theory of formation for the Kåseberga esker is that the lower, coarser material, is deposited in a tunnel under an active ice, while the finer sediments in the upper parts are deposited in an open channel in a stagnant ice sheet. The Hörup esker is a little bit smaller than the Kåseberga esker, but is still a distinct feature in the landscape. The esker has formed in an active tunnel with high flow velocity. The tunnel has successively collapsed and changed into an open channel in a stagnant ice. The rest of the positive landforms, as well as the negative landforms are discussed and analysed with respect to their formation and environment of deglaciation. The connection between the various landforms is also discussed. The glaciofluvial landforms in the study area have most likely been formed in connection to a melting ice sheet. During the deglaciation, it is apparent that the area was covered by stagnant ice and the glaciofluvial landforms show that the ice wasn’t successively retreating, but instead a regionally formed, flat dead ice body. The extension of the eskers, as well as the valleys, argue that the pressure gradient in the ground water of the ice was towards west. The Baltic ice, which created the hummocky terrain west of the study area, has, according to our interpretation, formed a restrictive wall and blocked further drainage of the melt water westwards. Some of the earlier reconstructions of the deglaciation (Holmström 1904, Lagerlund 1987, Houmark-Nielsen & Kjær 2003, 2005 and Ringberg 1988, 2003) state, that the study area was situated in the border zone between the melting Northeast ice and the active Baltic ice stream and according to our opinion it is possible that the curved pattern of eskers and melt water channels have been formed in the transition area between slower moving, inland ice in the north at the same time as the Baltic ice stream was flowing towards west, i e under the influence of both ice movements.
|
|---|