| Summary: | Trettiofem mil från den svenska gränsen börjar havsgränsen genom Barents hav mellan Ryssland och Norge. Under kalla kriget var denna gräns en skiljelinje mellan öst och väst. En ökad arktisk klimatpåverkan och smältande havsisar leder till nya ekonomiskt värdefulla fyndigheter i området. Detta frigör nya havsområden för de arktiska länderna att exploatera. Ekonomiska intressen leder till ökad militär verksamhet. Studien belyser det säkerhetspolitiska läget i Barents hav mellan de två största aktörerna i området, Norge och Ryssland. Ländernas olika förhållningssätt och ageranden i Barentsområdet beskrivs i ländernas arktiska strategier och utrikespolitiska linjer, som i studien jämförs med en kvalitativ textanalys. Utifrån detta görs en styrkeanalys av ländernas marina enheter. Syftet med studien är att belysa eventuella likheter och olikheter i ländernas strategier, samt att jämföra ländernas marina medel kopplat till respektive strategi. Detta för att undersöka om syftet med de marina medlen följer den uttalade politik som förs. Resultatet visar att det finns många olikheter, men även många likheter mellan de två ländernas strategier. Likheterna framträder till största del i den civila och ekonomiska strategin och olikheterna främst i den militära. Enligt studien ligger tyngdpunkten i den norska marinen i fartyg av mindre storlek, trots marinens procentuellt sätt stora andel oceangående fartyg. Den ryska marinens tyngdpunkt ligger i ubåtsförmågan och främst i den strategiska. Utöver detta visar studien att de använda marina medlen enbart till viss del följer den politik som förs och att detta skulle kunna leda till konsekvenser för det politiska projektets genomförande.
|
|---|