| Summary: | Syftet med denna studie är att undersöka om förekomsten av ett is-/snöväglag utgör en högre olycksrisk i början och slutet av en vinter, i jämförelse med själva "högvintern". Orsaken till detta skulle kunna vara, att förarna under högvintern är mer förberedda på och vana att hantera ett is-/snöväglag än vad de är i början och slutet av vintern. För att undersöka detta har olyckskvoter beräknats, för tre olika långa för- och senvinterperioder. Dessa olyckskvoter har sedan jämförts med olyckskvoten för motsvarande högvinterperiod. Längden på högvinterperioderna varierade för olika delar av landet. Olyckskvoterna uttrycks i antal olyckor dividerat med trafikarbetet, där olycksmaterialet omfattar samtliga polisrapporterade olyckor på det statliga vägnätet exklusive viltolyckor. Olyckskvotsberäkningarna har differentierats på de fem väglag, som förekommer vid polisens olycksrapportering: torr barmark, fuktig eller våt barmark, packad snö eller tjock is, tunn is eller rimfrost, lös snö eller snömodd, där de tre sistnämnda utgör is-/snöväglagen. Beräkningarna har även delats upp i sex driftstandardklasser A1-A4 samt klass B1-B2 och med landet indelat i fyra olika klimatzoner: Södra, Mellersta, Nedre norra och Övre norra Sverige. För att beräkna trafikarbetet per väglag har väglagsfördelningar, baserat på utförda observationer under vintersäsongerna 1993/94 t.o.m. 1996/97 samt årsdygnstrafikarbetet använts som underlag. Analyserna visar att olyckskvoterna för is-/snöväglag under före- och senvinterperioderna i nästan samtliga fall är högre än för motsvarande högvinterperiod. Olyckskvoterna var dessutom i de flesta fall högre under senvinterperioderna än under förvinterperioderna. Det visade sig också att ju kortare för- och senvinterperiod, desto högre var olyckskvoten i många fall. Dessa samband var tydligast för vägar i driftstandardklass B1 och B2.
|
|---|