| Summary: | I denna rapport ges en allmän beskrivning av vattenånga som är en genomskinlig luktfri gas. Hur gasen varierar utomhus i Sverige beskrivs såväl geografiskt som under året och dygnet. Luftfuktighetsdata från 121 automatiska väderstationer som varit i drift under perioden 1996 – 2012 har använts. Mätningarna har gjorts på 1,5-2 meter över mark. Olika mätinstrument för luftfuktighet presenteras liksom olika fuktighetsmått som daggpunkt, våt temperatur, absolut fuktighet, blandningsförhållande, entalpi mm.Den absoluta fuktigheten som anger hur stor massa vattenånga en kubikmeter av luften innehåller är högst sommartid och lägst när det är som kallast. Värdena är högst längs kusterna i södra Sverige och avtar norrut och med avståndet från kusten. Dygnsvariationen av den absoluta fuktigheten är i genomsnitt inte så stor.Dessutom har månadsmedelvärdet av vattenånga studerats för olika månader sedan 1951. Digitaliserade fuktighetsdata har inte funnits att tillgå före 1951. Tio stationer har använts, från Bredåkra i söder till Arjeplog i norr, för att beräkna månadsmedelvärden. Månaderna maj, augusti och november har valts tillsammans med årsvärdet. Den absoluta fuktigheten har ökat under alla tre månaderna och för årsvärdet, men enbart för maj, augusti och för årsvärdet är ökningen statistiskt säkerställd.Ingen statistisk säkerställd förändring finns av den relativa fuktigheten för perioden 1951-2012 för medelvärdet av de tio utvalda stationerna under månaderna maj, augusti och november.Om temperaturen sjunker till daggpunkten blir luften mättad med vattenånga och den relativa luftfuktigheten blir 100 %. Om temperaturen sjunker ytterligare kondenserar vattenångan till vattendroppar, dimma, dagg eller frost bildas. Den högsta daggpunkten som rapporterats i Sverige är 23,8 °C på Fårö vid Gotland 29 juli 1994 och i Hällum i Västergötland 30 juni 1997. Vid det senare tillfället var temperaturen samtidigt 28,4 °C och den relativa ...
|
|---|