Åtgärdsprogram för laestadiusvallmo 2010–2014 : (Papaver radicatum ssp. laestadianum)

Laestadiusvallmo (Papaver radicatum ssp. laestadianum), eller pältsavallmo som den ibland kallas, är en underart av fjällvallmo (Papaver radicatum Rottb.) och är endemisk för Skandinavien. I Sverige har den endast påträffats på fjällen Pältsan och Måskokaise i Karesuandoområdet, Torne lappmark, där...

Full description

Bibliographic Details
Format: Report
Language:Swedish
Published: Stockholm 2010
Subjects:
Online Access:http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:naturvardsverket:diva-9434
Description
Summary:Laestadiusvallmo (Papaver radicatum ssp. laestadianum), eller pältsavallmo som den ibland kallas, är en underart av fjällvallmo (Papaver radicatum Rottb.) och är endemisk för Skandinavien. I Sverige har den endast påträffats på fjällen Pältsan och Måskokaise i Karesuandoområdet, Torne lappmark, där populationerna tillsammans hyser över 500 individer. I Norge finns 11 lokaler angivna i Troms (Balsfjord, Målselv och Storfjord). Två av lokalerna, Sohtungaise i Balsfjord och Isdalsfjell i Målselv, har inte besökts under de senaste 70–80 åren. Den största lokalen i Norge omfattar ca 1000 individer (Heggelund 1993). Laestadiusvallmon är klassificerad enligt kategorin Ej tillämplig (NA) i den svenska rödlistan (Gärdenfors 2010). I Skandinavien har flera underarter av fjällvallmo beskrivits (Nilsson 2001, Lid 2005). Fjällvallmogruppen har en bicentrisk utbredning i Skandinavien samt förekommer på Island och Färöarna (Jalas & Suominen 1991). Det speciella utbredningsmönstret har varit en central fråga i diskussioner om fjällväxternas invandring efter senaste istiden (Weichselistiden, 11 000–115 000 år tillbaka). Fjällvallmons differentiering i ett antal morfologiskt skilda populationer har tolkats som att populationerna har varit skilda från varandra under en lång tidsperiod och med en möjlig överlevnad på isfria områden (Dahl 1987). Senare studier av Nordal m.fl. (1997), Selin (1998) och Solstad (2009) pekar dock på att fjällvallmons morfologiska differentiering troligtvis skedde under postglacial tid (6 000–8 000 år tillbaka). Under den postglaciala värmetiden nådde trädgränsen högre än idag vilket begränsade fjällvallmons utbredning till separata områden i högfjällen (Birks 1993).Laestadiusvallmon växer i högfjällen, i instabila miljöer som rasbranter och flytjordsområden. I Norge förekommer den även på älvöar nedanför skogsgränsen. Fjällvallmon är mycket känslig för konkurrens från annan växtlighet. Med nuvarande klimatförändring som skjuter vegetationsgränsen uppåt kan en igenväxning av lokalen vara ett framtida ...