| Summary: | Ortolansparven (Emberiza hortulana) häckar i öppen terräng, vanligen i ettmosaikartat jordbrukslandskap med tillgång på solexponerade, vegetationsfattiga grus-, sand- eller jordytor, t.ex. trädor och körvägar, samt hävdade hagmarker, energiskogar, hällmarker och öppna diken. Förekomst av åkerholmar, spridda solitära träd, små dungar, alléer, luftledningar eller stora stenblock verkar attrahera de sjungande hanarna. De senaste decennierna har en allt större andel av de svenska ortolansparvarna funnits på hyggen i Norrland som ofta är markberedda. Vi vet av uppgifter från 1800-talet och stora delar av 1900-talet att ortolansparven haft en vidsträckt utbredning i Sverige. Arten häckade under en lång tid i alla landskap, dock endast tillfälligt på Öland och Gotland. Efter en långsiktig och fortgående kraftig tillbakagång har den försvunnit som regelbunden häckfågel från Skåne, Blekinge, Halland, Småland, Bohuslän, Västergötland och Dalsland. Kraftiga minskningar har noterats de senaste decennierna i Mälardalen, t.ex. är minskningen i Uppland av storleksordningen 90−95 % under perioden 1980−2010. De tätaste populationerna finns för närvarande längs Norrlandskusten. En beräkning av landets totala bestånd anger drygt 3 700 par år 2012, med de flesta i Västerbotten (ca 1 800 par) och Norrbotten (ca 1 000 par). Ortolansparvens tillbakagång kan kopplas till rationaliseringar inom jordbruket. Igenväxning, skogsplantering och nedläggning av åkermark, användning av bekämpningsmedel, mer höstsådda grödor, färre betesdjur och färre småbiotoper har bidragit till den kraftiga minskningen. Ortolansparven jagas i Frankrike och omfattningen har tidvis varit mycket stor. Nya studier indikerar att de svenska ortolansparvarna övervintrar i Västafrika. Med tanke på att andelen återvändande fåglar är hög verkar det dock som att huvudorsakerna till artens tillbakagång får sökas i habitatförändringar i Sverige. Den högst prioriterade åtgärden i åtgärdsprogrammet är att skapa födosöksområden med bar jord. Vidare ska häckningsmiljöer restaureras och igenväxning av nuvarande lokaler motverkas. Målen ska uppnås genom uppsökande rådgivning till markägare, i huvudsak lantbrukare, där de får information om vilka åtgärder som ortolansparven gynnas av samt vilka ersättningsmöjligheter som lantbrukaren har via bl.a. landsbygdsprogrammet. I skogslandskapet är det viktigt för ortolansparven att en dialog förs med skogsbolag och andra markägare i områden med ortolansparvsrevir. De åtgärder som förutsätts finansieras av Naturvårdsverkets medel för genomförande av åtgärdsprogram för hotade arter beräknas totalt uppgå till 1 700 000 kr under programmets giltighetsperiod 2017–2021. The Ortolan bunting (Emberiza hortulana) has historically been a bird ofdiversified Swedish agricultural landscapes with sparsely vegetated and sunlit foraging areas such as dirt roads, gravel pits, fields with spring-sown crops, pastures, fallows, and eskers. Occurrence of singing posts such as barns, boulders, power lines, isolated trees, small groves and alleys are important within the territory. Field islets and ditches are major breeding sites, and agricultural fields are used only to a lesser extent. During the last decades, an increasing proportion of the Swedish Ortolan bunting’s population occur on forest clear-cuts in northern Sweden. Forest clearcuts were colonised when forestry became large-scale and more mechanised during the 1950’s and -60’s. At that time forest clear-cuts, especially in northern Sweden, grew large and scarification prior to plantation was introduced. During the 19th and the beginning of the 20th century, the Ortolan bunting regularly bred in most Swedish landscapes except on Öland and Gotland. Even historically, its distribution was patchy and it was never widespread. Since 1975 the number of Ortolan buntings has decreased by 80 % in Sweden. In agricultural areas of southern Sweden the decline is even more severe, and the Ortolan bunting has disappeared as a breeding bird from most of southern Sweden. The southernmost area with regularly breeding Ortolan buntings during the last decade is agricultural land around Lake Mälaren. Its current stronghold is along the coast of the Gulf of Bothnia where a large proportion inhabits forest clear-cuts. In 2012 the Swedish population was estimated at 3,700 pairs. The long-time decline of the Ortolan bunting in Sweden has numerous counterparts in Western Europe. The dramatic decline is most probable linked to the intensification of agriculture that has been undertaken since the 1950’s. Among important factors, overgrowing of field islets, transition from springsown crops to autumn-sown, regional specialisation into husbandry and cereal production, ceased management followed by forest-plantation or establishing of permanent set-asides, use of agrochemicals, and increasing yields should be mentioned. Ortolan buntings are hunted in France to an unknown extent, however the impact on the Swedish population is unknown. The measures suggested in this programme focus on how to create short- or less vegetated in-field foraging areas (unsown patches, harrowing) in combination with restoration of suitable nesting sites. The measures are to be performed within suitable breeding areas, and will mainly be financed by subsidies through the Rural Development Programme. Farmers with long-lasting Ortolan bunting occurrence on their land will be identified and adviced on how to promote conditions for Ortolan buntings, and how to apply for subsidies. In the forest landscape, it is important that a continuous dialog is kept with land owners in areas where Ortolan buntings occur on clear cuts. The cost for the conservation measures, to be funded from the SEPA’s allocation for action plans is estimated at € 192 000 during the actions plan’s validity period 2017−2021.
|
|---|