| Summary: | Under våren 1974 påbörjades detta arbete på uppdrag av Gävle kommun, fritidsnämnden. Syftet med arbetet är att efter ett grundläggande inventeringsarbete utforma en plan för Hemlingby friluftsområdes skötsel. Planen är anpassad till områdets karaktär av närströvområde, men även intressen av vetenskapligkulturell betydelse har beaktats. Hemlingbyanläggningen är av stor betydelse för motionsverksamheten i Gävle med ca 290000 besök per år. Anläggningen drivs av SKid- och friluftsfrämjandet. Det planlagda området omfattar ca 1 500 ha. Arbetet bygger på litteraturstudier, personkontakter och fältarbete. Området har indelats i skötselenheter med hjälp av flygbilder. Under fältarbetet har varje enhet beskrivits och skötselförslag upprättats. För att underlätta det praktiska handhavandet av planen har speciella målsättnings- och åtgärdsmallar konstruerats för skogsmark och impediment. Dessa har utnyttjats för flertalet skogsmarksenheter. Separata skötselförslag har gjorts för området närmast stigarna. Åtgärdsförslagen för jordbruksmarken gäller främst ett öppethållande av denna. För flera enheter har betning föreslagits. Arbetet har presenterats i fyra huvudavdelningar: inventering, analys, planläggning, kostnader. I inventeringsdelen har b1 a tagits upp anläggningens tillkomst och utveckling, organisation av driften och vissa data rörande friluftslivet. Vidare har här behandlats kulturhistoria, klimat, topografi, geologi, botanik, zoologi samt skogstillstånd. Av stort kulturhistoriskt intresse är de vikingagravar som finns i området. Analysdelen behandlar konflikter mellan ett rationellt ekonomiskt skogsbruk och friluftslivet. Möjligheterna att hålla jordbruksmarken öppen diskuteras, liksom frågor angående besökarantal, jakt m m. Inom området finns vissa slitagekänsliga hällpartier som bör skyddas. Orienteringar bör inte läggas över dessa. I övrigt torde inte slitaget vara något problem. Södra delen av inventeringsområdet består i stor utsträckning av dikade torvmarker, bevuxna med tät, homogen yngre skog. Dessa marker är mindre attraktiva ur friluftssynpunkt. Ett öppethållande av jordbruksmarken och motionsslingorna sker mest rationellt med användande av entransportabel flishugg. I planläggningsdelen ges skötselförslag för samtliga åtgärdsenheter. Kostnadsdelen omfattar b1 a kostnader för att hålla jordbruksmarken öppen. Ett par exempel på inoptimalförluster för skogsbruket presenteras. Gnejsgranit med stora fältspatsögon utgör den mest representerade bergarten i länt. Denna bergart uppträder i stora massiv. Ett bälte av kvartsit utgör berggrund vid gränsen till Västernorrland. I länets södra förekommer yngre granit, liksom i Orsa Finnmark i NW. Lågmetamorfa sedimentbergarter och massformiga, ibland skiffriga vulkanbergarter, S. K. Losgrönstenar finns inom samma område. Porfyrer sträcker sig in i flikar i detta område från Dalarna och Härjedalen. Jonisk sandsten finns Orsa Finnmark, liksom i Gävlesänkan i söder. Kambrosilurbergarter finns bara representerade som lösa block i de kvartära avlagringarna. Länets yngsta bergart är Dellenit, en andesit, som finns mellan Dellensjöarna i norr. Länets mest representerade jordart är, som i stort landet i övrigt, morän. Dess sammansättning är varierande, vad beträffar blockhalt och matrix. Normalblockig, sandig morän är vanligast. Moränens former är ofta i samstämmighet med den underliggande berggrundens former. Egenformer, i form av ändmoräner.m. ärsparsamt representerade. Isälvsavlagringarna är talrikt, i form av väl markerade åsryggar och deltan i HK-nivå. Under HK-nivå förekommer i åsarna ett antal sandfält med hittills ganska okänd genes. Svallmaterial förekommer ofta i de dalgångar,som i NW riktning drar inåt höglandet. Klapperfält omgärdar de höjder inom kustslätten, som har varit kraftigt exponerade, liksom öarna i det nuvarande kustbandet, Lera och främst mjäla utfyller de lägre liggande delarna av dalgångarna på kustslätten, liksom mindre områden längre in i landet. Mo blir rikligare representerad i sedimenten inom höglandet. Eoliska avlagringar är utbredda främst i södra delen av länet och i höglandet i nordväst. Sedimentslätterna är, med få undantag, torvfattiga. Isrörelsen har inom länet övergått från en i söder, kring Gävletrakten, mycket nordlig ritning till, kring Söderhamn, en tydlig avböjning mot NW och W. Räfflor vittnar om flera isrörelseriktningar, inalles tre , en första från WNW, en något senare från NW och en ung, främst representerad i kustzonen, från N och NE . Denna kuströrelse ställs i samband med en förmodad isoscillation i Gävletrakten. Den lokala undersökningen tillsammans med övriga resultat ger vid handen, att isen från en nordlig riktning i höjd med Söderhamn, ganska snabbt drar mot väster, samtidigt som iskanten dröjer i norra delen av länet. I höjd med kustslättens övergång i höglandet i W utjämnas denna rörelse, genom att recessionen hejdas i W av över HK uppdykande bergsområden. Isbrämet erhåller nu en jämnare linje i riktning SW-NE, och uppbrytningen tilltar krig kustöarna i NE. Isen ligger kvar i dalarna inåt, och i sprickor mellan bergshöjderna ansamlas stora material mängder. Isavsmältningen med dödisrester inom stora områden. Och med lateral dränering längs sprickor och tunnlar i dalsidorna.
|
|---|