| Summary: | I denna rapport redovisas data över antalet undersökta uttrar, dödsorsaker samt resultat av miljögiftsanalyser i utter från Jämtlands län. Det gäller metallanalyser (muskel), klorerade ämnen som PCB, DDT, DDE, HCH och HCB i muskel, bromerade flamskyddsmedel (PBDE och HBCDD) i muskel samt perfluorerade ämnen (PFC) inklusive det omdiskuterade ämnet PFOS i lever. Miljöövervakningen vid Länsstyrelsen i Jämtlands län har stått för kostnaderna för de kemiska analyserna och rapporten är en uppdatering av den rapport som skrevs år 2005 [1]. Uttern tillhör lagparagrafen Statens vilt (JL §25, JF §33,36). Påträffas en död utter ska det rapporteras till polisen, som skickar den till Naturhistoriska riksmuseet (NRM) i Stockholm. Om dödsorsaken är okänd skickas utter istället till Statens veterinärmedicinska anstalt (SVA) i Uppsala, och efter obduktion till NRM. Antalet döda uttrar som skickats in till myndigheterna har ökat sedan 1990, även från Jämtlands län, något som indikerar en ökning av populationen. Inventeringar visar på samma positiva trend [2]. 86 uttrar som dött mellan 1972 och 2015 har skickats in från länet. Troligen har inte alla uttrar som dött 2015 (eller tidigare) ännu skickats till museet då rapporten skrevs (oktober, 2016), siffrorna kan därför komma att ändras något. Av de uttrar som skickats in till museet har 69 uttrar dött i trafiken (80%), två har bifångats i fiskeredskap och femton har dött av andra orsaker. Flera av dessa har svultit ihjäl, och några har funnits döda där trafik inte kan uteslutas. Trafikdödade uttrar har naturligtvis en större chans att bli inrapporterade till myndigheterna, och återspeglar inte de verkliga proportionerna av dödsorsaker hos utter. Generellt är de flesta uttrarna i god kondition, och en stor andel av de vuxna honorna visar tecken på reproduktion. Halterna av PCB och DDE, som är en trolig orsak till den tidigare populationsnedgången hos utter, har inte förändrats över tid i utter från länet insamlade mellan 1992-2014. Det är lite förvånansvärt eftersom dessa ämnen minskar i övrig biota från Sverige, men en förklaring kan vara att tidsserien börjar sent (1992) och att den största minskningen i skedde innan 1990-talets början efter förbuden som kom på 1970-talet samt att det är relativt få djur som analyserats från ett stort område. Fortfarande, på 2000-talet har enstaka uttrar halter av PCB som ger reproduktionsnedsättning hos mink [3] och halterna generellt är avsevärt mycket högre än t.ex. PBDE trots att PCB varit förbjudet sedan 1970-talet (det gäller inte bara i utter från Jämtland). Bromerade flamskyddmedel som har analyserats i 37 uttrar från 1992 och 2014 visar inte heller på någon trend, varken ökande eller minskande. Ingen av metallerna visade någon förändring i halt över tid i muskel (kadmium, total-kvicksilver, bly, selen och zink). I denna studie har den totala halten kvicksilver mätts i utter. Halterna av kvicksilver låg under det värde som visat sig ge toxiska effekter hos flodutter (Lontra canadensis) i laboratorieförsök. Femton av uttrarna från Jämtlands län har analyserats för både kvicksilver och selen. Selen binds till kvicksilver i levern och kan därmed göra kvicksilvret oskadligt. De binds 1:1 på molviktsbasis. Dock överskreds kvoten Hg:Se på molviktsbasis 1 i de flesta uttrarna (13 av 15 uttrar), det vill säga att det att det är ett överskott av kvicksilver i muskel hos uttrarna, jämfört med selen. Det är okänt vad det har för eventuella komplikationer, men halterna är låga i utter och djuren är i god kondition så antagligen har det ingen allvarlig negativ konsekvens vid dessa halter. Liknande höga halter kvicksilver jämfört med selen har setts i utter från andra områden i Sverige också [4,5]. Selen är ett viktigt essensiellt ämne som behövs till annat. Halterna av kadmium och bly är mycket låga i utter (muskel) från länet, ofta under detektionsgränsen. Nio uttrar från länet insamlade mellan 2005 och 2014 har analyserats för PFCs i lever. Det ämne som fanns i de högsta halterna var PFOS. Halterna varierade stort, mellan 81-1676 ng/g våtvikt (vv, medlevärde 462). Snittet för PFOS i utter från södra Sverige de senaste tio åren (2006-2015) var 1000 ng/g vv, och för utter i norra Sverige 313 ng/g vv [6]. I Jämtlands uttrar låg fem av nio uttrar 5 över snittet för norra Sverige. Högst halt PFOS (1676 ng/g vv) hade en hane från 2012 som trafikdödades på E14 vid Gimån, i Bräcke kommun. Halterna av summa 7PFCA (PFOA+PFNA+PFDA+PFUnDA+PFDoDA+PFTrDA+PFTeDA) låg mellan 115-1073 ng/g vv i Jämtlands uttrar, med en medelhalt på 474 ng/g vv, dvs högre än för övriga landet (som är för de senaste tio åren 286 ng/g vv). Tre av uttrarna hade bland de högsta halterna av perfluorerade karboxylater (summa 7PFC) uppmätta i utter från hela Sverige. Högst halt 7PFC i hela Sverige (1037 ng/g vv) hade en utter från Hackås (år 2006), näst högst hade uttern som trafikdödades på E14 Gimån, i Bräcke kommun (986 ng/g vv år 2112). En tredje utter med höga halter kom från från Mörsil, år 2011 (760 ng/g vv).
|
|---|