| Summary: | Resultaten från strandängsinventeringen 2012 följer det mönster som varit klart och tydligt under en längre tid (se Flodin m.fl. 2008). Antalet häckande vadare fortsätter att minska, medan utvecklingen för andra grupper av fåglar överlag är mer positiv. Inventerade andarter förefaller klara sig bra och antalet tärnor har ökat i antal. Under de senaste tio åren har ungefär en tredjedel av alla häckande vadarpar försvunnit från västra Skånes havsstrandängar. Även bland vadarna finns det skillnader mellan olika arter, men bland de sex talrikaste arterna uppvisar majoriteten, fyra arter, signifikanta minskningar under de senaste tio åren. Särskilt värt att uppmärksamma är att tidigare tämligen stabila arter såsom tofsvipa och rödbena minskat ordentligt under den senaste tioårsperioden. Minskande antal med häckande vadare på strandängar är inte något som bara sker i västra Skåne, utan något som försiggår i Sverige i stort (se Flodin m.fl. 2008, Johansson m.fl. 2007, Wallin m.fl. 2009) samt i hela Europa (Hötker m.fl. 2007, Roodbergen m.fl. 2012). De minskningar vi noterat i Skåne och på andra platser i södra Sverige är alltså delar av ett storskaligt internationellt mönster. Samtidigt ska sägas att de ökningar som exempelvis noterats för västra Skånes tärnor också är delar av mer storskaliga mönster i hela Östersjön (Ottosson m fl. 2012). Mycket forskning har under senare år ägnats åt att ta reda på vad som är grunden till de problem som dagens strandängsvadare lider av. Sett i ett längre perspektiv handlar det till stora delar om minskningar av strandängsmiljöns utbredning och försämringar av dess kvalitet. Stora ytor av tidigare fuktiga ängar har omvandlats till åkermark eller exploaterats på annat sätt. Betesdrift eller annan hävd har upphört. Torrläggningar och dränering har gjort markerna alltför torra. Alla dessa saker har på sitt sätt lett till att mycket av fokus hamnat på ängarnas skötsel och många gånger har nog tanken funnits att ”bara vi ser till att ängarna hävdas (=har tillräckligt låg gräshöjd) så kommer det nog gå bra för vadarna”. Tyvärr har det inte riktigt visat sig vara så enkelt. Stora resurser har under de senaste årtiondena satsats på att hävda de sista återstående strandängarna på ett så bra sätt som möjligt, men ändå fortsätter vadarna att minska i antal. I korttidsperspektivet har det visat sig att det riktigt stora problemet just nu, som sannolikt driver de sentida accelererande minskningarna, är dålig reproduktion hos vadarna. Sammanställningar av de över hundra studier som gjorts om bo- och ungöverlevnad hos vadare på gräsmarker i Europa visar att det generellt produceras alltför få ungar för att populationerna ska kunna hålla sig på stabila nivåer (Macdonald & Bolton 2008, Roodbergen m.fl. 2012). Predationstrycket är helt enkelt för högt på både ägg och ungar (Macdonald & Bolton 2008, Roodbergen m.fl. 2012) och enligt samstämmiga uppgifter har predationstrycket dessutom ökat markant under de senaste 40 åren (Roodbergen m.fl. 2012, Olsson m.fl. 2010). Samtidigt bör nämnas att de sammanställningar som gjorts inte pekar på någon dramatisk förändring av överlevnaden hos vuxna vadarfåglar över samma tid (Roodbergen m.fl. 2012). Detta innebär att roten till problemet återfinns i häckningsområdet och att det är i detta som insatser för att förbättra situationen bör göras i den mån man önskar vända den negativa utvecklingen. Självklart är inte predationstrycket frikopplat från ängarnas och omkringliggande områdens skötsel, och sannolikt finns även andra, mer indirekta, faktorer inblandade i vadarnas sentida tillbakagång. Alltför hårt betade strandängar (många gånger sannolikt pga. en kombination av i all välmening höga tätheter av betesdjur, man vill ju inte att betestrycket ska bli för lågt, och höga tätheter av betande gäss) gör det svårt för vadarna att hitta vegetation att gömma bon och ungar i. Fortsatt dränering av intilliggande åkermark, och i en del fall även av själva ängarna, gör ängarna allt torrare vilket sannolikt påverkar både vegetation och födotillgång på ett negativt sätt för vuxna vadare och deras ungar. I ett allt sterilare jordbrukslandskap kring strandängarna är kanske födotillgången för predatorer låg vilket kan leda till att strandängarna drar till sig en större andel av de predatorer som finns vilket i sin tur leder till ett högre tryck på de vadare som häckar på ängarna. Frågorna kring strandängarnas skötsel i allmänhet och vad att göra för att förbättra förhållandena för häckande vadare har stötts och blötts i många år, men nu börjar situationen bli akut. Inte bara för de allra sällsyntaste arterna utan även för många tidigare talrika arter. Om man vill ha häckande vadare kvar på strandängarna i framtiden så måste insatser göras nu även om alla samband kring olika orsaker inte nödvändigtvis är klarlagda. Kunskapen som trots allt finns är förhållandevis god, ett huvudproblem (predation) och därtill hörande andra bidragande faktorer är kända. Därför bör man använda dessa kunskaper till att försöka förbättra den situation som råder. Mycket lokal kunskap har under senare år kommit fram inom de specialinsatser som gjorts inom ramen för åtgärdsprogrammet för sydlig kärrsnäppa (Flodin m.fl. 2010, Olsson m.fl. 2010, 2011, 2012, 2013). I samband med detta har en lista på rekommenderade åtgärder tagits fram. Åtgärder som, om de bedrivs i större skala, inte bara skulle kunna gynna den sydliga kärrsnäppan utan även strandängsvadarna generellt. Här nedan upprepas därför den listan i förkortad form (baserad på Olsson m.fl. 2013, men något omformulerad). 1. Ett intermediärt betestryck bör eftersträvas så att 20-30% av ytan består av tuvor av fjolårsgräs när häckningssäsongen startar. Betestrycket (hävden) bör alltså varken vara för stort eller för litet. Variation mellan välbetade partier och partier med något högre vegetation bör eftersträvas. Skyddsjakt på betande grå- och vitkindade gäss på ängar med alltför högt betestryck kan vara nödvändigt för att åstadkomma en större mängd fjolårsgräs inför kommande häckningssäsonger. 2. Åtgärder syftande till att hålla kvar mer vatten och bidra till större ytor av fuktigare partier på ängarna under maj och juni bör införas. Detta skulle kunna ske genom att skonor och diken däms upp. Dämmena kan sedan öppnas upp så att ängarna torkar upp under juli-augusti. 3. Åtgärder bör införas för att minska predationen på framför allt ägg i områden med större antal med häckande vadare och eller med extra utsatta arter. Elstängsel som utesluter rödräv och grävling bör övervägas i vissa områden. Skyddsjakt på predatorer där detta är möjligt (räv, grävling, kråkfåglar) bör genomföras i anslutning till strandängarna. Åtgärder som försvårar för tornfalk, pilgrimsfalk, korp, kråka, rödräv och grävling att föryngra sig i ängarnas närhet bör införas. 4. För sydlig kärrsnäppa bör nya skyddsburar utformas som kan användas för att skydda kärrsnäppors bon utan att öka risken för predation på adulta fåglar, samt utan att öka frekvensen av övergivna bon.
|
|---|