| Summary: | Under 2005 och 2006 utförde personal från Länsstyrelsen tillsammans med medlemmar ur Örens fiskevårdsområde ett riktat nätprovfiske efter den rödlistade och nationellt fredade vårsiklöjan (Coregonus trybomi) i sjön Ören. Efter två inventeringsperioder båda förlagda till maj månad kunde ingen fångst påvisas. Totalt fångades 18 siklöjor, dock alla tillhörande den vanligare höstlekande arten Coregonus albula. Resultatet från inventeringen indikerar att den vårlekande siklöjan ej längre är förekommande i sjön Ören. I de sjöar där vårlekande siklöja på senare år kraftigt minskat eller helt försvunnit finns flera gemensamma nämnare. Främst är det sjöarnas näringsstruktur som ändrats till ett mer eutroft tillstånd. Detta i sin tur resulterar i ett minskat ljusinsläpp och högre syrekonsumtion på bottnarna. Även introduktionen av främmande arter har gjorts i samtliga sjöar där bestånden minskat, alternativt försvunnit (Finfo 2007:7). I Ören gjordes introduktioner av signalkräfta på 60-talet vilken i dagsläget är relativt talrik. Av övriga främmande arter återfinns också sutare, nors, gers och sarv vilka alla med största sannolikhet satts ut under 1900 talet. Även gös påträffas i sjön och vandrar troligen in från den närliggande sjön Bunn där arten introducerats och nu hyser ett livskraftigt bestånd. Eftersom ingen fångst av den vårlekande siklöjan gjordes under inventeringsperioden trots en relativt omfattande nätinsats är det i dagläget inte aktuellt med ytterligare uppföljande provfisken. Resultatet från denna studie skulle innebära att vårsiklöjan enbart förekommer på en plats i Sverige, sjön Fegen vilken gränsar mellan Jönköping, Västra Götaland och Hallands län. Med utgångspunkt från att endast en maskstorlek på näten nyttjades skulle detta eventuellt kunna ligga till grund för uppföljande undersökningar. Dock visar data från Fiskeriverket att den maskstolpe på 16 mm som nyttjades vid provfisket fångar siklöja i aktuellt storleksintervall från 14 till 19 cm. Av övriga fiskarter gjordes fångster av abborre, Perca fluviatilis, braxen Abramis brama, gers Acerina cernua, gädda Esox lucius, lake Lota lota, mört Rutilus rutilus, nors Osmerus eperlanus och sik, Coregonus lavaretus. Under senare tid har frågan ställts huruvida den vårlekande siklöjan ska betraktas som en egen art eller som två olika former som enbart skiljer sig morfologiskt. Både Fiskeriverket och Naturhistoriska riksmuseet har undersökt graden av genetiskt differentiering mellan C. albula och C. trybomi. Efter att ha studerat 300 individer från sjön Fegen drar Bo Delling, Naturhistoriska riksmuseet, slutsatsen att vårlekande bestånd troligen har uppstått oberoende av varandra i Sverige. Utifrån detta resultat är det i framtiden svårt att motivera den vårlekande siklöjan som egen art utan ska i stället ses som en ovanlig form av den vanliga höstlekande siklöjan Coregonus albula (Delling, personlig kommentar). Regionala inventeringsrapporter import från MDP 2015-05
|
|---|