| Summary: | Artikeln undersöker och diskuterar fotokonstens (daguereotypins och fotografins) etablering i en småstad i norra Sverige (Härnösand) i mitten av 1800-talet och hur det förändrade förutsättningarna för konstnärlig avbildning, främst porträttering. Tre övergripande utvecklingsstadier identifieras: 1. Introduktionsfasen ca 1840-55 då staden sporadiskt besöktes av kringresande daguerreotypister som arbetade enligt samma affärsmodell som samtida porträttmålare och i en del fall själva hade den bakgrunden. Bland annat beläggs att Härnösand, Sundsvall (och sannolikt fler städer i Norrland) besöktes av en daguerreotypist från Hudiksvall sommaren 1843, vilket är ett tidigare datum än vad som framkommit i tidigare forskning. 2. Ny teknik och publikt genombrott ca 1855-65: den fotografiska tekniken trängde ut daguerreotypin mot slutet av 50-talet och det kostnadseffektiva visitkortsformatet gjorde i början av 60-talet porträttfotografi tillgängligt för bredare befolkningsgrupper. 3. Konsolidering och professionsutveckling ca 1865-75: fotograferna blev färre men bofasta och de första fasta ateljéerna etablerades. Tidigare affärsmodell med kringflackande efter nya marknader och kunder ersattes nu av fokus på kvalitet och vårdande av kundrelationer. Avslutningsvis diskuteras på ett övergripande plan fotokonstens relation till konsten, främst porträttmåleriet, och hur man i mitten av 1800-talet såg på det nya fotografiska mediets kvaliteter och begränsningar.
|
|---|