| Summary: | I denna artikel reflekterar jag över hur rasism mot samer tagit och fortfarande tar sig konkreta uttryck och hur – med mig själv som exempel – den internaliseras genom tystnad och smärta i våra kroppar. Jag lyfter fram det rasistiska och koloniala teknovetenskapliga paradigmet som etablerades med stöd från den svenska staten och utifrån vetenskapens arenor. Karolinska institutet, Lunds och Uppsala universitet var viktiga plattformar från tidigt 1800-tal. Det är ett envist paradigm som möjliggjorde och fortsätter att möjliggöra exploatering och utradering av samisk kultur, tradition och i slutändan av samiska kroppar, av samer och de marker och vatten vi lever på och av. Även om det sedan länge finns god forskning och seriösa icke-samiska forskare som har ifrågasatt kolonisationen, även om det funnits och finns såväl samiska forskare som doktorander, så har ändå forskning om samer och samiskt territorium hitintills till alltför stor del handlat om att beskriva vår kultur för ett oförstående och exotifierande majoritetssamhälle. Forskningstexter fokuserar ofta på problemen, på rasismen och exploateringen och river upp trauman och sår, alltför ofta utan att erbjuda helande. Detta gäller även mina egna texter. Jag kämpar för att bryta mig ur detta klibbiga nedtryckande skrivsätt och skriva in stärkande framtidsvisioner, hopp och styrka, glädje och visdom. FORMAS Dnr 2012-1845 “Rivers, resistance and resilience: Sustainable futures in Sápmi and in other indigenous peoples’ territories”. 6 MSEK.
|
|---|