| Summary: | Syftet med denna uppsats är att undersöka Pontusbadets roll i folkhemsbygget i Luleå. För att uppnå resultat med undersökningen används hermeneutisk, tolkande metod och komparativ metod. Den svenska simkunnighetsdebatten intensifierades efter andra världskrigets slut och samtidigt utökades kommunernas socialpolitiska ansvar. Detta medförde att en arkitekttävling för uppförande av ett varmbadhus anordnades i Luleå i början av 1950-talet. Arkitekttävlingens anvisningar utformades enligt en standardiserad modell för varmbadhus som förhandlats fram mellan simfrämjande organisationer, utbildningsväsendet, politiker och sakkunniga. Idén om Luleås inträde i moderniteten sammanfördes således med social ingenjörskonst och hygientänkande när badhuset byggdes. Dessutom fanns en vilja att skapa trivsamma, allmänna samlingsplatser och därmed hade uppförandet av Pontusbadet både symboliska och rationella motiv. The purpose of this paper is to examine the role of Pontusbadet as a welfare-institution in Luleå and the methods of this survey are a combination of hermeneutics and comparative analysis. In the late 1940s public bathing was a much-discussed topic both on the national and the local level because it was legislated as part of the municipal and social policies. Hence an architectural competition was arranged in Luleå to construct a public bathhouse in the early 1950s. Thereby the authorities main motives were to improve the hygiene of the city`s growing population but also a part of a more extensive project of improving the general swimming ability in the Swedish society. Architecturally the construction combined ideas of hygiene, leisure and pleasant public areas because it was a product of social engineering. Thus, Pontusbadet fulfilled both rational and symbolic motives.
|
|---|