| Summary: | Introduktion: Interhospital transport innebär att en patient mÃ¥ste förflyttas mellan tvÃ¥ sjukhus i en ambulans pÃ¥ grund av en mer specialiserad vÃ¥rd och/eller en viss behandling. Under dessa transporter kan det krävas, förutom prehospital personal, en anestesisjuksköterska. Tidigare studier har visat att anestesisjuksköterskan under dessa transporter ställs inför stressfulla situationer. Bland annat att arbeta i en annorlunda miljö och med utrustning de inte var vana med vilket kunde ge upphov till känslor som oro, stress och ensamhet. Syfte: Syftet med denna studie var att belysa anestesisjuksköterskans upplevelser av att vÃ¥rda kritiskt sjuka patienter under interhospitala transporter. Metod: Studien genomfördes med induktivt förhÃ¥llningssätt och en kvalitativ ansats. Data samlades in genom Ã¥tta semistrukturerade intervjuer där fyra genomfördes pÃ¥ ett sjukhus i norra Sverige och de resterande fyra i södra. För transkription och analys av intervjuerna tillämpades en kvalitativ innehÃ¥llsanalys med en manifest ansats. Resultat: Analysen resulterade i följande sex kategorier att fÃ¥ besked att man ska Ã¥ka pÃ¥ transport ger blandade känslor, att transporter av barn och vakna patienter känns svÃ¥rare, att stöd och samarbete före under och efter transport är avgörande för att känna sig trygg, att det är utmanande att vÃ¥rda i en annorlunda miljö, att känna sig otillräcklig och ensam med ett stort ansvar och att riktlinjer och Ã¥terkommande utbildning är viktigt för en god handlingsberedskap. Slutsats: Vid interhospitala transporter upplevde anestesisjuksköterskor en otrygghet pÃ¥ grund av en ovan arbetsmiljö och ensamarbete, men det framkom även att dessa transporter kunde vara utmanande och spännande. Det fanns en stor önskan av att utbildning och inskolning skulle prioriteras för att skapa mer erfarenhet och kompetens i sin yrkesroll inom interhospitala transporter.Â
|
|---|