| Summary: | Under uppvärmda byggnader med grundkonstruktionen betongplatta på mark sker ett värmeflöde ner i marken. Flödet kan liknas med bågformade pilar som strömmar från plattans mitt ut mot kanterna. Vid ökande plattstorlekar kommer värmeflödet från de centrala delarna att hindras på grund av markens ökande värmemotstånd. Värmen lagras då och en temperaturökning sker i marken. Om plattan är tillräckligt stor kommer temperaturen i marken stiga till den grad att risk för skadlig fuktdiffusion uppstår. Drivkraften för fuktflödet är skillnaden i ånghalter mellan den fuktiga marken och den torrare inomhusluften. Om en tät golvbeläggning appliceras på betongen finns det risk att fukten stängs in och leder till problem. De flesta golvbeläggningar har en kritisk relativ ånghalt att förhålla sig till innan golvet tar skada och beror på temperaturskillnaden över konstruktionen. En högsta tillåten relativ ånghalt på 85% under golvbeläggningen motsvarar med förenklingar en temperaturskillnad på 3°C. Avståndet från ytterkanten av plattan där marken uppnår en temperatur som skiljer sig 3°C eller mindre från inomhustemperaturen benämns som kritiska gränsen där skadlig fuktdiffusion kan uppstå. Genom att undvika en hög marktemperatur går det att skydda konstruktionen från fuktproblem. Hur temperaturfördelningen i marken under plattan påverkas vid succesivt ökande plattstorlekar undersöktes både stationärt och dynamiskt med handberäkningar och simuleringar. Plattorna simulerades för Malmö, Gävle och Kiruna. Resultaten visar hur isoleringsmängden tycks ha störst betydelse för temperaturfördelningen. Exempelvis för en plattkonstruktion med 300 mm underliggande isolering i Malmö visade det sig att risken för fuktproblem uppkommer först vid plattbredder på 90 meter, medan det med 100 mm isolering uppstår problem redan vid 40 meter eller större. En större mängd isolering kan alltså ...
|
|---|