| Summary: | Till följd av att havsisarna i Arktis smälter så öppnas nya farvatten upp och ger yrkestrafiken möjlighet att segla kortare rutter mellan Europa och Asien och nya tillfällen att finna nya naturresurser. Även kryssningsindustrin lockas av ett utforska nya områden. Att segla i avlägsna Arktiska vatten är dock inte helt riskfritt. Is, extrem kyla och växlande väder är några av de utmaningar som fartyg och besättning ställs inför. IMOs regelverk Polarkoden, som togs i bruk år 2017, lyfter fram dessa risker samt ställer krav på fartyg och dess livräddningsutrustning för att färdas i polarklassat område. Dessa krav på bl a utrustningen har efter övningar och tester visat sig svåra att upprätthålla mot verkligheten. I Arktis komplexa miljö så är det mycket som försvårar en organiserad räddningsaktion. Dess geografiska läge bidrar till nedsatta kommunikationsmöjligheter och långa insatstider för SAR-operationer (Search and Rescue). Detta medför att möjligheten att klara sig på egen hand efter att en olycka har skett är betydande för utkomsten av räddningsoperationen. Denna studie undersöker termen självorganisering och hur detta kan appliceras för att öka säkerheten för fartyg som färdas i Arktiska vatten och underlätta räddningsarbetet vid en eventuell olycka. Till en början genomfördes en litteraturstudie av bland annat regelverk och relevanta manualer såsom IAMSAR. Detta följdes upp av semistrukturerade intervjuer med yrkesverksamma personer som har stor kunskap av sjöfart i Arktis. Studien visar att det finns saker som fartygen kan göra, utöver kraven som ställs på dem i regelverk, för minska riskerna för olyckor och öka chanserna för överlevnad när olyckan är framme.
|
|---|