Decay rate of reindeer pellet-groups

• Published in: Rangifer
• Main Author: Skarin, Anna
• Format: Article in Journal/Newspaper
• Language: English
• Published: Septentrio Academic Publishing 2008
• Subjects: faecal pellet group count; habitat use; inventory method; Rangifer; Ammarnäs; Kring; Ner; Rangifer tarandus; ren
• Online Access: https://septentrio.uit.no/index.php/rangifer/article/view/151; https://doi.org/10.7557/2.28.1.151

Counting of animal faecal pellet groups to estimate habitat use and population densities is a well known method in wildlife research. Using pellet-group counts often require knowledge about the decay rate of the faeces. The decay rate of a faecal pellet group may be different depending on e.g. substrate, size of the pellet group and species. Pellet-group decay rates has been estimated for a number of wildlife species but never before for reindeer (Rangifer tarandus). During 2001 to 2005 a field experiment estimating the decay rate of reindeer pellet groups was performed in the Swedish mountains close to Ammarnäs. In total the decay rate of 382 pellet groups in three different habitat types (alpine heath, birch forest and spruce forest) was estimated. The slowest decay rate was found in alpine heath and there the pellet groups persisted for at least four years. If decay was assumed to take place only during the bare ground season, the estimated exponential decay rate was -0.027 pellet groups/week in the same habitat. In the forest, the decay was faster and the pellet groups did not persist more than two years. Performing pellet group counts to estimate habitat use in dry habitats, such as alpine heath, I will recommend using the faecal standing crop method. Using this method makes it possible to catch the animals’ general habitat use over several years. Abstract in Swedish / Sammanfattning:Nedbrytningshastighet av renspillningInom viltforskningen har spillningsinventeringar använts under flera årtionden för att uppskatta habitatval och populationstäthet hos olika djurslag. För att kunna använda data från spillningsinventeringar krävs ofta att man vet hur lång tid det tar för spillningen att brytas ner. Nedbrytningshastigheten är olika beroende på marktyp och djurslag. Nedbrytningshastighet på spillning har studerats för bland annat olika typer av hjortdjur, men det har inte studerats på ren (Rangifer tarandus) tidigare. I området kring Ammarnäs genomfördes under åren 2001- 2005 ett fältexperiment för att uppskatta nedbrytningshastigheten av renspillning. Under tre somrar lades totalt 382 renspillningar ut i hägn i tre olika typer av habitat (fjällhed, fjällbjörkskog och granskog). Det visade sig att nedbrytningshastigheten var långsammast på fjällheden, där spillningshögarna fortfarande var kvar efter fyra år. Den exponentiella nedbrytningshastigheten beräknades till -0.027 högar/vecka om nedbrytningen antas ske under barmarksperioden. I skogshägnen gick nedbrytningen snabbare och alla högar var borta inom två år. Vid spillningsinventeringar på kalfjällsområdet eller områden med liknande marktyp, där syftet är att studera djurens habitatval över en längre tid rekommenderas att använda den så kallade ”faecal accumulation rate”-metoden, där man inventerar orensade ytor. Det ger en generell bild av hur djuren använt området under en längre period, eftersom nedbrytningen av spillning är långsam i sådana habitat.