| Summary: | Försurningen av svensk skogsmark, sjöar och vattendrag har främst orsakats av transporten av svavel med vindarna från utsläppskällor i såväl Sverige som i övriga Europa. Under 1990-talet var svavelnedfallet vid flera platser i norra Sverige i storleksordningen 4-6 kg per hektar och år. Kraftigt minskade svavelutsläpp har dock reducerat svavelnedfallet till i de flesta fall under 1 kg per hektar och år under det senaste hydrologiska året 2016/17. Motsvarande minskning av lufthalterna av svaveldioxid är inte lika tydlig. Inte vid någon mätplats i norra Sverige fanns en statistiskt säkerställd förändring av svaveldioxidhalterna i luft sedan mätstart, bland annat beroende på att stora utsläpp av svavel från ett vulkanutbrott på Island påverkade lufthalterna av svavel i norra Sverige 2014/2015. Effekterna av det minskade svavelnedfallet syns till viss del i minskade svavelhalter i markvattnet vid mätplatser i norra Sverige, även om det finns andra källor till svavel i markvattnet. Den syraneutraliserande förmågan, ANC, har sedan 1990-talet varit positiv vid mätplatserna i norra Sverige med några få undantag, bland annat vid den kustnära Bäcksjö i Västerbottens län. pH har generellt varit högt, över 5,5, vid de flesta mätplatserna. På en plats i Jämtland, Sör-Digertjärnen, har pH dock varit under 4,4, vilket innebär hög surhet, vilket kan förklaras av att skogen kvävegödslades 2012. Vid Bäcksjö har pH i markvattnet också varit lågt, samtidigt som svavelhalterna varit höga. Orsakerna till detta är ännu inte kända. Utsläpp av kväve i form av kväveoxider (NOx) och ammoniak (NH3) leder till nedfall av kväve som kan bidra till både övergödning och försurning av mark och vatten. Under perioderna 2001 - 2017 respektive 2004 – 2017 har årsmedelhalter av kvävedioxid (NO2) i luften minskat med 21- 34 % vid fyra av fem mätplatser i norra Sverige. De rapporterade utsläppen av NOx från EU28 minskade under 2001-2015 respektive 2004-2015 med 41 % respektive 39 ...
|
|---|