Åtgärdsprogramför dubbelbeckasin2006–2009 : (Gallinago media)

• Format: Report
• Language: Swedish
• Published: Stockholm 2007
• Subjects: Environmental Sciences; Miljövetenskap; Kring; dubbelbeckasin; Gallinago media
• Online Access: http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:naturvardsverket:diva-9716

Åtgärdsprogrammet för bevarande av dubbelbeckasin (Gallinago media) är vägledande för berörda myndigheters och andra aktörers samordnade insatser för artens bevarande under åren 2006-2009. Därefter skall vidtagna åtgärder följas upp, resultatet utvärderas och programmet omprövas.Dubbelbeckasinen är upptagen som ”Missgynnad (NT)” i den svenska (2005) och internationella rödlistan över hotade arter, och är upptagen i Fågeldirektivet, Ramsarkonventionen, Bonnkonventionen, Agreement on the Conservation of African-Eurasian Migratory Waterbirds (AEWA), Bernkonventionen samt Convention on Biological Diversity (CBD). Huvuddelen av utbredningsorådet ligger i Ryssland, Vitryssland och Ukraina men betydande bestånd finns också i Polen och Baltikum samt i Norge och Sverige. Den skandinaviska populationen har visat sig vara så differentierad ifrån den östeuropeiska att den bör behandlas som en egen bevarandeenhet.Internationellt sett antas dubbelbeckasinen minska något, men mycket stor osäkerhet råder kring artens status i Ryssland som har huvudparten av världspopulationen. I Skandinavien minskade arten dramatiskt i slutet av 1800-talet och försvann som häckfågel i södra Sverige. I dag uppskattas den skandinaviska populationens storlek till ca 6 000 – 17 000 ”par” varav ca tio procent finns i Sverige. I Sverige är häckningsområdet begränsat till fjällkedjan från Härjedalen och norrut. Dubbelbeckasinen är en habitatspecialist och är beroende av kalkrik mark med god tillgång på daggmask. Arten påträffas främst på så kallade översilningsmyrar kring trädgränsen.Det råder stor osäkerhet kring dubbelbeckasinens utbredning, populationsstorlek och populationstrender i Sverige och den första insatsen som behövs är att genom inventeringar skaffa mer precis kunskap om häckningsområden. Nästa steg är att se till att dessa områden skyddas mot exploatering och habitatförstörelse. Slutligen bör ett beståndsövervakningssystem inrättas där lämpliga områden regelbundet besöks för att undersöka populationstrender och för att se hur habitatet ...