Åtgärdsprogram för sydlig kärrsnäppa 2010–2014 : (Calidris alpina schinzii)

• Format: Report
• Language: Swedish
• Published: Stockholm 2010
• Subjects: Environmental Sciences; Miljövetenskap; Calidris alpina; kärrsnäppa
• Online Access: http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:naturvardsverket:diva-9528

Åtgärdsprogrammet för bevarande av sydlig kärrsnäppa (Calidris alpina schinzii) är vägledande för berörda myndigheters och andra aktörers samordnade insatser för artens bevarande under åren 2010–2014. Därefter skall vidtagna åtgärder följas upp, resultatet utvärderas och programmet omprövas.Kärrsnäppan (Calidris alpina) har cirkumpolär utbredning med huvudsaklig förekomst inom den lågarktiska tundrazonen. I nordvästra Europa omfattar dock artens utbredning även delar av den boreala och tempererade zonen. I Skandinavien förekommer två underarter/raser: i fjällkedjan och österut i den lågarktiska zonen finns nominatrasen alpina, medan den sydliga rasen schinzii uppträder på fuktiga, välbetade, oftast kustnära, gräsmarker. Det totala ”baltiska” beståndet (dvs Östersjöländerna och Danmark) beräknas år 2007 till maximalt 650 par. Den sydliga kärrsnäppan var tidigare allmän i södra Sverige, men formen har under de senaste 60 åren minskat kraftigt i antal. Den finns med i fågeldirektivet och är klassad som akut hotad (CR) på den svenska rödlistan. Under 1930-talet uppgick den svenska populationen sannolikt till minst 1000 par. År 2009 beräknas det svenska beståndet uppgå till maximalt 105 par, varav 18 par i Skåne, 70 par på Öland, 8 par på Gotland, 6-7 par på Västkusten samt 2-4 par i Uppland. Jämfört med år 2000 har beståndet minskat med åtminstone 150 par (-59%). Orsaker till minskning och hotbildPrimära orsaker till den negativa populationsutvecklingen är ändrad markanvändning, biotopförändring och upphörd betesdrift med igenväxning som följd. Detta har i stor utsträckning (med undantag av Öland) lett till att lämpliga häckningslokaler har fragmenterats och isolerats från varandra. Sentida forskning har visat att reproduktionsframgången i de små, isolerade bestånden är otillräcklig för att kompensera för de vuxnas mortalitet. Hög predation på ägg och ungar förekommer av främst räv och kråkfåglar. Dessutom har inavelseffekter med nedsatt vitalitet hos avkomman påvisats i västkustpopulationen. Inavelsproblemen är så ...