Detaljstudie av Ljusnanåsen i Rengsjö socken, Gävleborgs län

• Main Author: Roos, Ã…ke
• Format: Report
• Language: Swedish
• Published: Utförare miljöövervakning, Länsstyrelsen Gävleborg 1974
• Subjects: LjusnanÃ¥sen; geologisk inventering; Geology; Geologi; Environmental Sciences; Miljövetenskap; Berget; Ner; Finnmark
• Online Access: http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:naturvardsverket:diva-7029

Berggrunden i Gävleborgs län präglas av tre morfologiska formelement. I öster utbreder sig en kustslätt, i söder cirka 30 Km bred, som i norr löper utanför den nuvarande kustlinjen. Denna slätt utgör sannolikt en denudationsyta, ett S.K. peneplan, med låg topografi och med berget rikligt exponerat mellan sedimenten. Slätten utgör troligen en utlöpare av det subkambriska peneplanet, i söder väl utbildat i bl. a. uppland. Detta peneplan övergår inåt landet i ett höjdområde med bergsmassiv av ganska enhetlig toppkonstans, med vissa toppar överstigande denna nivå. Gränsen mellan slätten i söder och inlandets berg är utbildad som en brant, vars genes är omtvistad. Marin abrasion i kombination med andra morfologiska processer är närmast att förmoda. Gnejsgranit med stora fältspatsögon utgör den mest representerade bergarten i länt. Denna bergart uppträder i stora massiv. Ett bälte av kvartsit utgör berggrund vid gränsen till Västernorrland. I länets södra förekommer yngre granit, liksom i Orsa Finnmark i NW. Lågmetamorfa sedimentbergarter och massformiga, ibland skiffriga vulkanbergarter, S. K. Losgrönstenar finns inom samma område. Porfyrer sträcker sig in i flikar i detta område från Dalarna och Härjedalen. Jonisk sandsten finns Orsa Finnmark, liksom i Gävlesänkan i söder. Kambrosilurbergarter finns bara representerade som lösa block i de kvartära avlagringarna. Länets yngsta bergart är Dellenit, en andesit, som finns mellan Dellensjöarna i norr. Länets mest representerade jordart är, som i stort landet i övrigt, morän. Dess sammansättning är varierande, vad beträffar blockhalt och matrix. Normalblockig , sandig morän är vanligast. Moränens former är ofta i samstämmighet med den underliggande berggrundens former. Egenformer, i form av ändmoräner .m . ärsparsamt representerade. Isälvsavlagringarna är talrikt, i form av väl markerade åsryggar och deltan i HK-nivå. Under HK-nivå förekommer i åsarna ett antal sandfält med hittills ganska ...